Cannon
Burning Love

Kanonmusik är nog vad denna tyska kvartett har att erbjuda oss, detta eftersom de är ett band med stor erfarenhet och som funnits under lång tid, dock med ett litet avbrott mellan tidigt nittiotal och tidigt 2000-tal. De släppte ett album innan de splittrades även om de hade tänkt sig ett till men inspelningarna till dessa blev stulna, efter comebacken har de återsläppt lite material men även hunnit med två album med nytt material och nu får vi det tredje som släpps genom Meantime Music som är Yesterrocks division för nya skivor. Tack till promotionkvinnan som skickade den fysiska skivan så jag har kunnat läsa in mig på namnen som står bakom detta album, det brukar inte vara så enkelt alla gånger. Dessutom var det trevliga ”liner notes” till alla låtar på albumet skrivna av bandets sångare och ett trevligt inledande meddelande dessutom till alla bandets fans.

Det är traditionell tysk hårdrock det handlar om, ganska melodiösa gitarrslingor, en lätt hes sångare, medryckande refränger och en generellt melodiös men aningen rå ljudbild. Om det var svårt, tänk Accept, Bonfire, Scorpions, UDO, Luley (Tokyo), Herman Frank, kanske AC/DC så har du en hyfsad bild av hur det låter. Vi får en ganska typisk låtblandning ur hårdrockskistan, det är inte direkt så att du överraskas av vad albumet bjuder på, det kan inte direkt liknas vid en kanonkula genom köksfönstret. Trots att albumet innehåller hela fjorton låtar är det inte längre än 46 minuter långt och dessutom tycker jag att det har en väl avvägd ljudbild som snackar traditionell hårdrock utan krusiduller (om man bortser från introt som innehåller säckpipa och sådant).

Ett ganska svårt album att bedöma tycker jag, det känns en aning spretigt och vissa spår känns inte som att de riktigt passar in i låtlistan vilket gör att det ibland blir lite fragmenterat. Inledande Guardian Pipes tillsammans med tillhörande spåret Guardian of the Night sätter an en väldigt fin ton för albumet. Jag gillar det spåret som är så här skönt äventyrligt och har en stil som nästan känns berättande snarare än rent musikaliskt och det är faktiskt väldigt bra speciellt verserna. Goodbye är ett annat väldigt bra spår som sätter sig fint tycker jag, faktum är att albumet är bra, det blir lite långt kanske då det inte riktigt blir varierat nog för att orka underhålla hela vägen till slutet. I sina bästa stunder är dock Cannon riktigt bra och för den som har en förkärlek för tysk melodiös hårdrock bör det inte föreligga någon tvekan att detta album bör finnas i din skivsamling.

Det finns några saker som kan vara lite problematiskt för vissa dock, sångaren har en sådan där röst som man antingen hatar eller älskar, mer eller mindre. Albumet känns inte riktigt varierat nog och samtidigt känns det lite spretigt vilket känns som en konstig variation men det är känslan när man lyssnar på de fjorton spåren som utgör detta album. Kanske är det att de har så många spår ett problem, jag tycker att tio spår brukar vara ett max (elva om man har ett intro och tolv om man har ett intro och en outro, elva om man bara har ett outro) för att jag tror att sedan blir det lätt att tycka att alla spår låter identiska eller att de inte riktigt hör samman och på detta album blir det nästan lite av varje. Dock ska det tilläggas att för de allra flesta lär knappast detta ens märkas men för den som har lite högre krav på sin musikaliska konsumtion kan det vara lite av en besvikelse under vissa delar av albumet.

Men när jag sedan sammanfattar ett dussin noggranna genomlyssningar av Burning Love kvarstår ett intryck av ett bra album, det kanske inte är kononbra eller utomordentligt. Dock är det utmärkt för dig som gillar Bonfire, Accept eller andra tyska band i den stilen för det är till er de vänder sig med sin musik, jag lyssnar gärna om på Guardian of the Night en gång till innan jag placerar ryggen utåt i skivhyllan.